By to DC

Jag hinner skriva ett inlägg innan det bär av till flygplatsen. Det känns så sjukt konstigt att jag ska flytta idag, jag har lämnat huset, sagt hejdå till barnen, packat ner mitt liv i en resväska för andra gången och är helt redo att lyfta. Jag tror att au pair livet och USA bara är en bubbla, det känns som om jag inte tänker normal här, känns som om allt är så overkligt på nått sätt och att jag en dag kommer spräcka bubblan och faktiskt inse vad det är jag gått igenom.

Ska jag vara ärlig trodde jag att jag skulle vara överlycklig och huur spänd som helst, inför den nya familjen... men det är jag inte alls just nu. Jag är nervös, jag är orolig för att jag inte ska trivas, jag är ledsen för att lämna mina vänner här i DC.. jaa jag känner alla känslor jag egentligen inte ska känna nu.

På tal om ingenting, kom jag och Martina hem 4:30 i natt... hmm alldeles för sent! Men vi hade en sjukt kul natt som jag aldrig kommer glömma, och jag kan lova att det är värt tröttheten idag! Jag menar jag har ju typ 5 timmar att döda på flygplanet later! Jag har fått en Eticket men har ingen skrivare så jag hoppas verkligen att det räcker med att ha med mitt eticket nr och pass... annars vet jag inte vad jag gör... Jag hatar att flyga själv! Jag blir så sjukt nervös och skit rädd att något skall gå fel i mellanladningen, eller incheckningen eller vad som helst! Min väska är nog 7kg tyngre än vad den var när jag åkte hit... jag kommer definitivt få betala multum för övervikt ( hoppas dom inte blir arga för min gigantiska väska) My trip: 12:10 Washington DC - Charlotte NC 13:31 14:45 Charlotte NC - SFO 17:14
wish me luck!

...

ångest, stress, oro, glädje, längtan, sorg, förvirring, ilska... jag känner allt!

this is what I miss today:

Moms' homemade bread

Fika with my Elin

Winter and iceskateing 

Grammi! 

Sis'

and ofcourse my mom!

Big bag packed

Det är torsdag och i morgon är det min absolut sista arbetsdag i detta huset! Jag flyttar ut i morgon efter jobbet och drar mig hem till Martina med min alldeles för tunga väska. Det nalkas hejdåfest, fast får bli en lugn en för min del (vill ju vara pigg när jag träffar den nya familjen)

På tal om att vara pigg, ni kan inte fatta vad trött jag är. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sover, jag vaknar ändå på morgonen och känner mig helt utslagen. Mina ögonlock är tunga hela tiden, alltså hela dagarna. Jag har aldrig vart med om nått liknande. Jag skulle behöva sova i två dygn för att bli utvilad tror jag! Jag hoppas att kunna sova på flyget till San fran. då kanske jag kan få ikapp lite sömn i alla fall.

Nått jag måste göra på flyget, förutom att sova, är att plugga trafikregler. För mitt California drivers licence skall tas inom 30 dagar.. plugga, plugga, plugga!

156

Det är konstigt att lusten att skriva alltid kommer när man är som deppigast. Det regnar i Washington idag och humöret är verkligen inte på topp. Jag önskar så att jag kunde rå för att skriva när jag är sådär jätte glad som jag brukar vara. Men jag tror att lusten att hitta på massa annat kul än att blogga, är större när man är glad eller i alla fall på bra humör. För att inte göra detta inlägget så tråkigt och deppigt som det skulle kunna bli så kan jag berätta lite om gårdagen:

Jag och Martina försöker som vanligt planera nått att göra i sista sekund, vilket innebär mycket stress! Vi bestämde oss i alla fall för att åka hem till några nyfunna vänner och kolla på film. Martina har tydligen kommit in i en hata-köra-bil-period vilken jag kanske inte kan döma henne för med tanke på att hon kör från Alexandria till Georgetown och tillbaka varje dag! Så upp till bevis för andra gången i DC för mig, som satte mig i bilen och körde mot okänd mark. GPS tanten gör mig galen och ibland har jag lust att bara slänga henne i marken så hon håller tyst. Efter bara någon detour hittade vi till huset i ett big ass område och gud vad stolt jag var över mig själv.. klapp på axeln.. Vi hade en trevlig kväll, men kom hem alldeles för sent för att ställa klockan på 6.. resultatet blev en timma försovning för min del... shame on me!

Ikväll har vi bestämt att det blir en hemmakväll, vilket jag inte kommer ihåg senaste gången jag hade. I säng tidigt för min del kan jag lova!

peace out son.. okey daddy! (internskämt) 


Mew – 156

it just happened

Usch vad jag vaknade på fel sida idag.... jag är inte sur, men jag har en obehagkänsla i hela kroppen och en klump i halsen som om jag ska börja gråta vilken sekund som helst. Jag vet inte vad det är jag känner, men jag känner allt på samma gång. Jag tror att tröttheten har kommit ikapp mig och jag tror att morfarn börjar gå mig på nerverna med hans eviga skitsnack om farmorn.. Jag orkar inte höra alla jävla problem, jag kan inte lösa dem så varför ens anstränga sig för att berätta allt som är fel med henne?! Jag flyttar på lördag och jag kan inte fixa denna situationen tills dess, omöjligt!
Jag tror även att min sömnbrist har kommit ikapp mig, jag sover aldrig för det känns som om jag aldrig har tid. Jag har aldrig tid att sitta vid datorn och skypa, jag har aldrig tid att bara ligga i sängen och fundera, jag har inte tid för någonting.. Missuppfatta mig inte, för jag vill mer än gärna åka här i från och hitta på roliga grejer efter jag jobbat men jag hatar att jag jobbar heeeela tiden. Jag ställer klockan på 6 am varje morgon och slutar jobba 8pm nästan varje dag..Jag är helt slut. Jag skulle behöva en vecka på spa efter dessa helvetesveckor!

Och på toppen av allt så hade jag och Martina en hata-amerikanare-dag igår.. Allt var fel! Tanten på cvs som inte ville ta emot mitt svenska körkort, kassörskan på Wendys' som inte förstod vad Martina beställde, bilar som tutar på en helt utan anledning, dryga amerikanska killar som röker weed och spelar tvspel en måndagkväll..? faktumet att alla amerikanska tjejer är bitchiga! Jag hoppas jag träffar lite bättre amerikanare i San Francisco!

Nu väntas frukost för killen och jag hoppas lilltjejen vaknar snart så jag kan lägga henne på nap snart igen, för jag behöver tid för mig själv.. 


förresten igår blev jag lite kär: 
Kings Of Leon – Pyro

Run Forest, Run!

Jag och Olivia har bestämt att vi ska springa The San Francisco marathon nästa sommar, över golden gate bron... Jag behöver verkligen träna som en idiot, för löpning är inte riktigt min grej om jag ska vara ärlig.. Men jag har ett mål och det målet skall jag uppnå! Önska mig lycka till!

Back to normal!

Detta är första kvällen på länge som jag är hemma tidigt. Martina hämtar upp mig varje kväll efter jobbet, det är så sjukt skönt att komma bort från huset, så man försöker vara borta så länge som möjligt. Men idag är det faktiskt ganska skönt att vara hemma. Bon Iver spelas och tankarna flyger. Jag tror jag försvunnit från mig själv lite de senaste dagarna, jag har slutat tänka på nått sätt. Det har varit underbart, men jag vet också att jag inte kan sluta tänka helt, så en kväll här och där är skönt att ägna tankarna åt.

Det är fortfarande kaos i huset och jag tror ingen kan förstå hur det är att bo här utan att uppleva det själv. Det är en så sjuk situation och jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle uppleva något sånt här. Jag vet att jag kommer se tillbaka på denna tiden och se hur mycket jag växte och mognade som människa på knappt två månader. Jag vet inte om jag skulle vilja ta tillbaka dessa två månader, trots all skit som hänt, trots hur dåligt jag mått. Styrka är ett av orden jag skulle vilja beskriva mig själv med i framtiden och jag vet att styrka kommer från kampen. Jag tänker kämpa tills jag ärligt kan beskriva mig själv som en stark människa. Jag kommer aldrig ge upp!

Om några dagar flyttar jag till andra sidan landet, men jag har fortfarande inte fått min flygbiljett, så har ingen aning vilken dag det blir. Jag kan faktiskt inte fatta att jag ska lämna det här stället nu, jag kan inte fatta att jag ska flytta in hos en ny familj och starta om från början. Hur mycket jag än vill här i från, kan jag inte undgå faktumet att jag kommer behöva göra om allting när jag flyttar. Jag kommer behöva gå igenom osäkerheten med familjen i början, jag behöver lära mig nya rutiner, jag behöver lära känna ett nytt ställe, hitta nya kompisar som man trivs med.. Jag vet att alla säger att den första månaden är jobbigast.. jag kommer göra om min första månad, men å andra sidan är väl oddsen ganska små att jag skulle kunna få det värre än vad jag har det här. Jag kommer nog inte sakna DC, det är nog ingen stad för mig, men jag kommer sakna Martina och alla konstiga människor vi träffat. Vi har haft sjukt kul tillsammans och jag hoppas så att hon också kommer till San Francisco!

Tina and Martina 

bloggtorka

Jag vet, jag vet, jag vet. Kass på uppdatering! Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden men jag är verkligen inne i bloggtorka. Det finns massor att skriva, massor att klaga över, massor att skratta av, massor att le över, men jag vet inte riktigt hur jag ska få plats med allt. Här i USA finns tendensen att nya saker händer hela tiden och det finns ingen chans att jag kan få ner allting här. Men för att göra det lite lättare för mig själv kan jag punkta upp höjdpunkter och dalar i veckan som gått:

• Jag har fått familj i San Francisco! 
• Jag har fått T att sitta vid bordet och äta sin första måltid! 
• Jag har kört bil från mig till Martina och vart jätte nervös, men är sjukt stolt nu! 
• Jag och Martina har desperat letat efter kvällskompisar som kan rädda oss när vi varje kväll hänger på Targets parkeringsplats efter jobbet..
• Vi har träffat killar genom internet och levt livet på dess vassa sida, dock var killarna väldigt trevliga men kanske lite för grymma på biljard för att träffas igen? 
• Vi har insett att amerikanska killar kan vara väldigt ospontana
• Vi har insett att svarta tjejer har snyggaste booties in the world. 
• Vi har festat med tjugotusen andra au pairer...? inte jätte lyckat.
• Jag har haft möte med morfarn, farmorn och min lcc, gick bra och förhoppningsvis flyttar jag på onsdag! 
• Jag har sovit från 14:00 - 18:00 och är nu hungrig som en varg! Martina är påväg och jag kan lova er att det blir inget party för vår del idag! 

Det var en kort genomgång om veckan, men nu måste jag kila för martina kommer om några minuter och jag måste ha MAAAT! 

Tack å hej 

SF

JAG SKALL FLYTTA TILL SAN FRANCISCO, FOR SURE!!!!! Asså jag är så lycklig, bästa familjen, bästa stället, bästa allt! Jag vill flytta nununununununun!!!

på fluffliga moln

Jag är så dålig på att skriva nu för tiden, men jag orkar verkligen inte! Jag går upp 6 varje morgon och slutar 8 på kvällarna... jag är heeelt slut! Men i alla fall, idag måste jag skriva för jag måste berätta om gårdagens underbara telefonsamtal:

Den nya familjen i San Francisco, men en dotter på 7,5 år verkar så himla bra! Mamman ringde igår och vi klickade verkligen med en gång! Hon var jätte pratglad och jätte positiv. Hon ville att jag skulle komma med en gång, så bra gick det. Så många som jag har hört säga; du känner när du hittar rätt familj. Jag har aldrig trott dom, för jag har aldrig känt det och nu har jag pratat med så många familjer.. Men nu så känner jag det, jag känner att det är sååå rätt, jag känner det i hela kroppen! Mamman sa igår: It's weird how only talking to you on the phone, makes me want to come and get you and bring you into our family! Åhhh jag blir så glad! Nu är det ett moment kvar... pappan.. enlig mamman är han lite mer svårflörtad, men jag hoppas så att min svenska charm kan fånga honom också! Ikväll skall han ringa och beer att det ska gå bra, men ska jag vara ärlig känns det som det kommer bli hur bra som helst.. jag känner på mig att detta är familjen jag skall till!

Och mina damer och herrar, dom bor i San Francisco, SAN FRANCISCO!!!! Fattar ni eller!! Stället jag så gärna ville komma till, stället där jag skulle hoppa på moln om jag hamnade! Jag hoppas hoppas hoppas att det går bra ikväll! nervöööööös!

Bild: San Francisco 

solution?

Jag ska ut från huset inom kort! Alltså jag kommer inte stanna här till 15 nov! CC vet nu om hela situationen och dom hjälper mig ur detta och jag kommer få bo hos min lcc innan jag kommer till en ny familj.. Jag har tackat nej till familjen i SF (korean familjen) men fick en ny match i SF idag igen... den här familjen verkar faktiskt jätte bra! Ett barn på 7,5 år (sååå skönt) dom bor i ett ganska vanligt hur 20 min från san francisco. Dom är väldigt musikintresserade och verkar faktiskt ganska perfekta.. Det är verkligen första gången jag känner att det faktiskt skulle kunna bli väldigt bra där och detta genom att bara läsa deras application! Jag ska skicka ett mail till dom snart och berätta vem jag är så förhoppningsvis är dom så bra som jag tror och förhoppningsvis kan jag flytta redan nästa vecka!!!

Snälla säg att det är slut på galenskaperna nu! För nästa gång nått händer åker jag hem!

Hatar huset, hatar situationen, hatar känslan...

Heeeeelg!

Jag är för trött för mitt eget bästa men jag känner att jag måste blogga om helgen. Fredag: Slutade klockan fem men jobbade över till 6 kanske. Martina kom till mig för att fixa oss lite sen åka ner till downtown för lite impuls/panik shopping. Det blev skyhöga klackar som fick fötterna att gå sönder, men galet vad snygga dom var. Vi tog taxi tillbaka till mig gjorde oss i ordning, messade med snubben som martina flörtat sig in med (club killen) sen ringde han och på något sätt fattade vi att det kanske inte var bästa och träffa nån randomsnubbe sådär så vi messade en annan kille som hon festat med nån annan gång. Vi satte oss i taxi och åkte mot Arlington där det tydligen var party. Taxi chaffören hade noll koll och började skälla på killen i telefonen för att han inte fattade vart han skulle! Tillslut kom vi fram till ett riktigt amerikanskt houseparty, med röda plastmuggar och massor med öl. Kvällen var räddad! Vi minglade, pratade svenska till amrikanerna, hade trevligt och sedan drog vi vidare till en riktig ungkarls lya där vi råkade spendera hela natten...?

Lördag: Killarna körde hem oss till mig där vi hämtade Martinas bil och åkte hem till henne. käkade pizza i oldtown och drog till tysons corner för lite shopping.. Men vi insåg ganska snabbt att vi var alldeles för trötta för att shoppa så vi åkte hemmåt igen. Duschade, på med myskläder och försökte hitta nått att hitta på senare på kvällen. Drog till CVS köpte champagne (för 7 dollar, jätte god) bytte om, sminkade oss, drack upp, köpte mer, messade med gårdagens party gäng men utan speciella resultat. Så kvällen slutade i myskläder, halvsovandes i soffan med, SATC i bakgrunden, inget party men mysig kväll i alla fall!

Söndag: Vaknade, gjorde oss i ordning, drog till IKEA, köpte köttbullar och knäckebröd, åkte till downtown på au pair möte, gick på madam tussauds (stavas?) pratade om alla problem med min lcc, åkte hem, jobbade, somnade!

Lyckad helg med andra ord!

LÅS

Ja, jag har lösenord skyddat min blogg pga. att jag inte vill ha massa skit från min hostfamily eller cultural care (ifall dom skulle mot all förmodan översätta och läsa min blogg) Så därför får det bli såhär.. Jag vet att många säkert tycker det är meningslöst. Men jag vill kunna skriva vad jag vill utan att riskera att bli tagen för det. Kanske när detta helvete är över i denna familjen kan jag öppna min blogg igen, men för nu så är det endast utvalda som gäller!

just for a while..

Stress, ovisshet, oro, beslutsångest, trötthet, förväntan, ångest..huvudvärk! Jag önskar bara för en sekund att jag skulle sitta hemma i min soffa med en kopp te en flit och mammas hemmabakade bröd. Jag önskar för en sekund att jag kunde slappna av och andas normalt. Men bara för en sekund...

Action movie

Asså det här blir bara mer och mer galet! Killen på 3,5 blir jobbigare och jobbigare vilket jag förstår när båda föräldrarna är borta och skiter i honom.. Mamman har seriösa problem med diverse saker som jag just fick reda på och detta är helt galet. Det känns som om jag lever i en film, detta händer inte!! Stackars barn! Jag har en klump i magen hela tiden för jag vill så gärna att dom ska må bra, men samtidigt vet jag att dom inte kan må bra utan sina föräldrar. Jag ångrar inte att jag stannar kvar denna månaden, för jag vet hur mycket jag betyder i hela denna röran. Men jag längtar så tills jag får komma till en normal familj och leva som en riktig au pair!

Pratade just med Martina och hon har tydligen flörtat sig in hos nån vakt här i DC, vilket betyder att vi kommer in på clubs in DC tomorrow night! Jag slutar 5 i morgon och då ska rusa till bussen ner till downtown, hitta skor att ha på mig och sen får vi helt enkelt se vart vi gör i ordning oss någonstans.. Mc donalds toan kanske? Finaly I'm getting out for some action!

koremikanska

Jag mailar med SF familjen, dom är halv koreaner vilket skrämmer mig en aning. Jag har absolut inte någonting emot andra kulturer, snarare tvärtom. Jag vill uppleva så många kulturer som möjligt. Det jag är rädd för är att jag inte kommer få uppleva den amerikanska kulturen om jag väljer denna familjen. Jag är rädd att jag kommer få en kulturchock på koreanska blandat med amerikanska.. jag är rädd att dom inte uppfostrar barnen på det sättet jag är van vid att se. Magkänslan säger just nu nej, men jag vet också att jag inte ska ge upp så snabbt. Jag är ärlig med dom och säger vad som oroar mig, kan dom inte ta de så var det ju inte rätt familj för mig. Om dom förklarar hur allt går till så kanske det känns jätte bra vem vet...... Denna eviga väntan på beslut!

Au pair or mommy, det är frågan..

Pottytraining, matlagning, handla, mata hunden, se till så att barnen mår bra, haircuts, nya kläder, städa, tvätta och på detta skall jag också leva.. Jaa, jag har bivit mamma helt enkelt! Jag sköter det mesta nu i huset och det är väl både på gott och ont. Vet inte riktigt hur jag ska kunna andas under denna månaden eller kunna slappna av, men jag vet att det är en utmaning och jag älskar utmaningar!

nu måste jag ta hand om tvätten! Mamman säger hej så länge... 

pics.

Min underbara mamma skickade lakrits till mig!! så som jag längtat! :D jag njuter! 

Baby H. 

inlägg efter inlägg

Jag vet att jag uppdaterar 20 000 ggr om dagen men just nu har jag ingen och prata med så det känns på något sätt som om bloggen är min ända lyssnare för tillfället. Det är totalt kaos i huset, i mitt huvud, runt om kring, jaa precis allt är kaos. Morfarn är jätte nervös över att mamman också skall åka iväg, han är osäker hur han skall klara av det med barnen och han ser jätte stressad ut. Alltså är jag den ända personen i huset som vet hur allting går till med barnen och därför kommer det vara jag som styr allting. Jag är inte alls nervös över hur jag ska klara av barnen för det vet jag att jag gör, men det som är jobbigt är när jag behöver vara ledig att jag ska behöva oroa mig för att morfarn och farmorn inte klarar av allt själv... Jag har ingen aning hur denna månaden kommer se ut, hektisk i alla fall! Men jag vet att jag klarar det och jag vet att jag växer och blir starkare för varje sekund som går i detta huset.

kan inte lova att detta blir sista inägget för idag, man vet aldrig vad som händer här! 

15:e november

Jag har förlängt min rematch till den 15 nov. Och hoppas på att få bästa familjen tills dess. Den 11 nov. åker jag till Olivia i Orange county, vilket blir avslutet med denna familjen. Jag hoppas denna månaden går snabbt och att det inte blir allt för jobbigt, det är i alla fall skönt att mina värdföräldrar inte kommer vara hemma för det är ju där problemet ligger i grunden till varför jag ville rematcha.

30 dagar! 

PD

Min program director skall ringa om 20 min och jag ska förklara hela denna situationen för henne. Det är hon som kommer ta beslutet om jag får förlänga min rematch, säger hon att jag inte får det kommer jag självklart att lämna denna familjen redan nästa vecka men om jag säkert får förlänga och säkert får en familj den 15 nov så kommer jag stanna tills dess.. Allt ligger alltså nu i min program directors händer och det är hon som styr min framtid!

Håller er uppdaterade!

Hel vändning!

Nu förändrades precis allt! Min värdmamma skall också åka bort i en månad. Det finns seriösa problem i denna familjen och nu åker båda föräldrarna iväg för att försöka lösa dom problemen, alltså lämnar de barnen i sticket tillsammans med farmorn och morfarn. Eftersom jag bryr mig om barnen och jag vet att dom är trygga med mig har jag sagt ja till att stanna här en extra månad för att göra allt lite lättare, men mest för jag tycker så sjukt synd om barnen. Jag har fortfarande min resa bokad till OC och kommer åka på den 11 - 14 november, den 15 november förväntar jag mig flytta till en ny familj och börja om från början. Jag vet att många av er säkert tycker att jag är dum som stannar kvar, men jag vet att om jag skulle åka nu skulle det bli så mycket jobbigare för barnen och det vill jag verkligen inte utsätta dom för. Och nu har jag ju en hel månad på mig att hitta en ny familj, vilket är huur bra som helst!

Match..

Har en match I Fall church, VA. Det verkar ganska bra som första intryck, men jag vill prata med dom mer innan jag bestämmer någonting. Återkommer med mer information! :)

Weekend

Det är måndag, klockan är 10 och jag jobbar inte! how strange is that?! Jaa jag lyckades äntligen få mod till mig att säga ifrån att jag bara vill jobba de timmar jag är här för att göra, dvs. max 10 timmar om dagen och max 45 timmar i veckan. Förra veckan räknade jag ut att jag jobbade 57 timmar, inte undra på att jag va helt slut igår! Jag börjar i alla fall klockan 12 idag och jobbar till 20, helt okej faktiskt.

Matchningsprocessen är ganska död för tillfället, jag vet att familjen i SF läser min ansökan om mig, men eftersom jag inte vet någonting om dom så är det inte så mycket att hoppas på än. Jag kollar mig mail var 3:e sekund och hoppas hela tiden på ett nytt mail från CC. Väntan är sjukt jobbig! Det ända jag vill nu är ju att få en familj så vi kan snacka, lära känna varandra så gott det går på dessa 10 dagar innan jag ska flytta in i deras hus.

Nu måste jag bertätta om helgen, för vet ni vad!? Tina tog sig ut från huset för första gången på evigheter! Martina ringde och sa att dom va påväg för att hämta mig, vi skulle åka till Lovisa och baka svenska bullar, mysigt! Först åkte vi till whole food market och köpte mat ( så jävla god mat!!! ) Sen åkte vi hem, började med bullbaket vid 9 och var färdiga strax efter 12. Jag var helt slut och var redo att somna när som helst, men jag höll mig vaken och vi pratade, skrattade, gled i trappan (?) och hade sjukt trevligt.

Eftersom jag skulle jobba i söndags hade jag frågat min värdmamma när hon ville att jag skulle vara hemma och börja jobba. Då säger hon klart och tydligt att jag kan börja jobba när jag än kommer hem. På söndagen hade jag precis vaknat då min mobil ringer, och självklart är det min värdmamma som säger att jag måste komma hem om 45 min och jobba för hon ska på yoga. Jag höll på att spricka av ilska och irritation!! Hon hade ju sagt att jag kunde börja jobba när jag kom hem. Hade hon velat att jag skulle vara hemma kl 10.30 så kunde hon sagt det när jag frågade!! aaaaah! Det var bara att svälja och åka hem.. där va det slut på det roliga. Men tack tjejer i alla fall för att ni räddade mig några timmar!

Inga bilder från helgen, men jag kan bara tillägga att jag saknar mitt långa hår så det gör ont... 

Sweet grammi!

Idag fick jag ett samtal från en hostmom här i washington DC, vi pratade en bra stund. Det fanns egentligen ingenting att klaga på, men det kändes inte rätt från första början och är det något jag skall göra nu är att lyssna på min magkänsla! Jag har mailat massor med lccer och har en familj i San Francisco som just nu håller på att gå igenom min ansökan och jag hoppas såå att dom ska höra av sig så jag kan se om det är en bra match. Jag vet att det viktigaste är att hitta en bra familj som jag kommer trivas i, men kommer jag till SF i kombination med det så skulle jag bli så otroligt lycklig! Jag hade dansat på bordet, studsat på moln, jaa helt enkelt vart så sjuuukt glad. Jag lämnar min matchningsprocess upp till gud och vet att den familjen jag kommer välja är rätt, eller om det skulle vara så att det inte dyker upp nån familj eller att det blir dåligt igen, då var detta helt enkelt inte min väg i livet.

Idag var farmorn till barnen här och hon skall vara här varje dag tills min värdpappa kommer hem (min värdmamma klarar sig tydligen inte ensam?) Farmorn tycker i alla fall om mig jätte mycket och började gråta när hon fick reda på att jag skulle här ifrån.. haha hon är söt! Synd att hennes son inte är lika bra som henne, för då hade jag lätt stannat här. Alltid kul att få uppskattning dock :) 

Glad = Hungrig

Jag får rematcha!!!! Klumpen i magen är nästan borta, jag har tillbaka mitt leende på läpparna och jag ser ljuset i tunneln. Mötet med min LCC var en enda stor gråtfest från min sida och tillslut så gick föräldrarna med på att vi inte va en bra match.. Hallelujah! Jag hoppas verkligen att de här två veckorna som jag måste stanna i familjen går hur fort som helst så jag får komma till en bra familj! Jag vet att risken finns att jag inte kommer få en match och behöva åka hem, men ärlig talat är den chansen nog ganska liten.

Klumpen är inte helt borta dock. Idag var som sagt en bra dag eftersom jag vet att jag snart ska här i från, så ikväll när jag kommer upp och ska äta så säger min värdföräldrar att jag har gjort ett så bra jobb idag och att dom inte vill att jag ska byta familj för dom vill så gärna ha kvar mig.. som tur är ger dom mig fortfarande valet att åka härifrån, vilket jag kommer att göra! Jag vet att det var en bra dag idag, men en dag räcker inte i ett år. Jag får lite dåligt samvete i och för sig, när dom nästan ber mig på sina bara knän att jag ska stanna liksom. Men jag måste lyssna på mitt hjärta och följa vägen som är meningen för mig. Jag hoppas att jag matchar med en familj så snart som möjligt! :)

Tina's back from the darkness and happy again! (vill dock inte gå upp de kilon jag har rastat under de här veckorna, glad = hungrig!) 

uppdatering

Bara för att få alla på rätt bana så ska jag berätta vad som händer just nu.. Jag mår som sagt inte bra i denna familjen, dom är inte otrevliga eller något sådant det funkar bara inte med mig i deras familjesituation. Vi har pratat idag och jag har vart ärlig och sagt att min lösning på detta problemet är att jag ska få byta familj och dom förstår mig men vill såklart att det skulle gått att lösa på annat sätt. Jag har haft ett breakdown idag och gråtit i floder, t.o.m inför familjen (ni som känner mig väl vet att jag inte gillar att gråta inför människor) Men jag tror att det kanske var bra på nått sätt, dom förstår att det är allvar samtidigt som jag får ut alla känslor som bubblar inom mig! Nu kanske ni tror att problemet är löst eftersom jag vill byta och familjen förstår, men självklart är det inte så lätt.... Min LCC är personen som bestämmer om jag får byta familj eller inte och eftersom vi inte har hamnat rätt med varandra är jag rädd att hon kommer göra ett helvete för mig genom att säga att jag inte får byta. Jag är ledsen att säga detta men den ända lösningen om det skulle hända, är för mig att packa mina väskor och återvända till sverige. Jag kom inte hit för att må dåligt, men jag är redo att ge det en ny chans i en ny familj, får jag inte den chansen så känner jag att jag ändå har kämpat till den gränsen jag klarar av och att jag kan åka hem rakryggad och stolt över mig själv för att jag faktiskt klarade av att ta mig hit i alla fall. Missförstå mig inte för jag vill inte hem, jag vill till en ny familj. Men om ni bara hade ett val av att vara kvar i ett land på andra sidan jorden och må dåligt eller åka hem till sin familj och må bra, då är valet ganska lätt! 

Jag håller er uppdaterade om hur det går och hoppas på det bästa! 

I'm not just anyone

Jag vet att jag varit sämst på att uppdatera, det handlar inte om att jag inte haft tid, jag har haft all tid i världen.. Jag hatar att behöva skriva negativt om min resa här i USA, jag önskar så att allt var så bra som jag hade förväntat mig att det skulle vara och jag önskar jag kunde få alla er där hemma att le när jag skriver att jag är lyckligast i hela världen. Jag är inte lyckligast i hela världen och jag har det inte bra alls. Alla problem som uppstått från första dagen med familjen är fortfarande kvar, trots att jag har pratat med dom två gånger om det. Som ni kanske har förstått så har det låtit så himla bra efter att vi pratat och jag har hela tiden haft hoppet på att det skall bli just så bra som det låter... det blir det inte. Jag har vart i denna familjen i över tre veckor nu och jag vantrivs, jag kommer inte ihåg senast jag gråtit så mycket som jag gjort det senaste dagarna. Jag går med ångest och största klumpen i magen ni kan tänka er, jag är trött, har ingen matlust, vill bara ligga i sängen hela dagarna, jag känner min deprimerad vilket jag verkligen inte kom hit för att bli! Jag har mailat massor med min LCC som verkligen missuppfattar allt jag säger och ger inget stöd över huvud taget (vilket hennes jobb går ut på) Jag skrev till henne att jag vill byta familj och hon skriver att mina anledningar inte räcker, fuck that! (ursäkta språket men jag är arg) Är det inte tillräckligt med anledning att jag mår som jag mår?! Hade familjen sagt att dom ville byta au pair skulle det gå på två dagar.. men bara för att jag är au pair, endast 20 år så blir jag automatisk någon som inte är värd att lyssna på. Dom sätter mig i au pair facket utan att ens veta vem jag är.

Jag mailade min program director som är chef över min lcc, jag skrev att jag inte får det stödet jag vill ha och att jag är väldigt besviken på cultural care! Hon svarade att jag alltid har en chans att byta familj om jag mår dåligt, vilket kändes jätte skönt att få höra. Men trots detta händer ingenting just nu, eller jo allt händer eller jag vet inte.. allt är upp och ner, jag är mer förrvirrad än vad jag någonsin tidigare varit! I går kom jag upp och skulle försöka få i mig frukost, då är min värdpappas bror och syster här. Hans bror tog iväg mig för att prata... Han sa att han och hans syster är här för att dom är oroliga för sin bror, han sa att dom läst brevet som jag hade skrivit till mina värdföräldrar och att han förstod att jag känner som jag känner.. Vad fan är det som pågår!?! Vad är det för fel på min värdpappa?!?! Jag fattar fortfarande ingenting, brodern är fortfarande kvar här och ingen har pratat med mig om vad det är som pågår... jag vill bara här ifrån och det är ingen som hjälper mig!!

Jag går runt och mår skit och jag är så ledsen på hela situationen. Jag trodde verkligen att det skulle bli bra och jag hoppades så på att jag skulle bli lycklig här. Jag måste tillägga att jag inte längtar hem, verkligen inte, snarare tvärtom! Jag vill inte åka hem, jag får ångest bara jag tänker på det! Det ända jag vill är att komma till en ny familj och ge detta ett nytt försök...

Jag måste bara tacka alla er som stödjer mig i detta, genom skype, mail, facebook osv. Ni vet vilka ni är och utan er hade jag aldrig klarat mig igenom detta! Tack! 

Downtown

Jag orkar inte skriva för jag är tröttare än någonsin.. klockan är kvart i 11 jag börjar jobba 12, slutar 20. Jag hoppas jobbdagen går snabbare än någonsin! Ikväll blir det förmodligen utgång i downtown ( om jag får tag på Martina eller hon på mig så vi kan bestämma nått ) Massa svenska tjejer skulle träffas idag på ett stort mall och shoppa tillsammans, jag hade såååå gärna velat hänga med, men självklart jobbar jag...

Nu ska jag pallra mig upp ur sängen, slänga mig i duschen, svälja klumpen i halsen och gå upp till.....

Angry!

Jag vill att klumpen i magen skall försvinna och att min LCC kan ta mig på allvar.. jag orkar inte ha det såhär!

Jag är arg och vill bara skälla på allt som gör mig så ledsen!