Trots att jag redan skrivit idag måste jag bara skriva av mig om de som man egentligen inte borde skriva om på en blogg. Varning för seriöst inlägg..
Att alla dör är väl ingen nyhet, men att jag skulle ha över fem personer i min bekantskapskrets som tagit sitt egna liv, känns helt ofattbart. Vad är det som har hänt, som gjort att den enda vägen ut är att ta sitt eget liv? Det är något jag aldrig kommer att förstå, förmodligen ingen annan heller för den delen. Mamma ringde precis och berättade att en gammal barndomsbekant tagit sitt liv. Detta är tredje personen, bara från den lilla orten på 500 pers där jag är uppvuxen. Jag kan inte ens föreställa mig vad alla som lämnats går igenom, hur tar man sig igenom nått sånt här? Visst kan jag relatera till min egna förlust, men det känns inte som att det är på samma nivå på nått sätt. Jag hann förbereda mig, säga hejdå, sörja, gråta, skratta, säga allt som behövdes sägas, gråta lite till, innan allt det där tragiska hände. Här tar det bara slut, inget hejdå, ingen förberedelse, inget skatt bara gråt. Samtidigt vet jag att man är så sjukt mycket starkare än man tror, och jag tvivlar inte på att man en dag kommer kunna leva precis som vanligt. Som jag ser det, är det bara att känna allt som behöver kännas. Sorg, kärlek, hat, förvirring, undran, förtvivlan, skuld, saknad. Att tala från egen erfarenhet, vet jag att undanhålla känslor bara blir så sjukt jobbigt och svårt i längden. Bägaren rinner över, och det gör den verkligen.
