156

Det är konstigt att lusten att skriva alltid kommer när man är som deppigast. Det regnar i Washington idag och humöret är verkligen inte på topp. Jag önskar så att jag kunde rå för att skriva när jag är sådär jätte glad som jag brukar vara. Men jag tror att lusten att hitta på massa annat kul än att blogga, är större när man är glad eller i alla fall på bra humör. För att inte göra detta inlägget så tråkigt och deppigt som det skulle kunna bli så kan jag berätta lite om gårdagen:

Jag och Martina försöker som vanligt planera nått att göra i sista sekund, vilket innebär mycket stress! Vi bestämde oss i alla fall för att åka hem till några nyfunna vänner och kolla på film. Martina har tydligen kommit in i en hata-köra-bil-period vilken jag kanske inte kan döma henne för med tanke på att hon kör från Alexandria till Georgetown och tillbaka varje dag! Så upp till bevis för andra gången i DC för mig, som satte mig i bilen och körde mot okänd mark. GPS tanten gör mig galen och ibland har jag lust att bara slänga henne i marken så hon håller tyst. Efter bara någon detour hittade vi till huset i ett big ass område och gud vad stolt jag var över mig själv.. klapp på axeln.. Vi hade en trevlig kväll, men kom hem alldeles för sent för att ställa klockan på 6.. resultatet blev en timma försovning för min del... shame on me!

Ikväll har vi bestämt att det blir en hemmakväll, vilket jag inte kommer ihåg senaste gången jag hade. I säng tidigt för min del kan jag lova!

peace out son.. okey daddy! (internskämt) 


Mew – 156