Kämpar

Jag hatar att inget är på plats
Jag hatar att min toalett är ofräsh
Jag hatar att jag inte har nått schema
Jag hatar att jag inte kan stänga min dörr till rummet
Jag hatar att jag bor i pannrummet
Jag hatar att T är så speciell och att jag tydligen ska räta upp honom
Jag hatar att familjen inte fattar när jag säger till dom
Jag hatar att dom inte svarar när jag ringer
Jag hatar att det är så mycket som inte stämmer!

Det går upp och ner hela tiden. Efter jag pratat med dom låter allt så bra, men det händer ingenting. Jag vill inte ha ett år där jag får kämpa igenom varje dag.. 

workout for a week!

Jag satte mig på bussen för fösta gången, utan en blekaste aning vart jag skulle hoppa av eller hur jag skulle komma till T-mobile affären jag kollat upp på google maps. Jag satt på nålar hela vägen, försökte titta efter något som liknade en mega stor rondell för det vad där jag skulle hoppa av.. Tillslut stannade bussen och typ alla gick av! Okej tänkte jag, jag hoppar väl av och hoppas på att det är rätt. Jo där stod det på en byggnad "Dupond circle" det va rätt! Men jag såg ingen mega rondell, eller så va den så stor att man inte ens kunde uppfatta att det var en rondell, eller så hoppade jag helt enkelt av vid fel ställe.. Jag villade runt ett tag och hittade ingen T-mobil. Hittade M street som jag vet tar mig till Georgetown så jag gick dit och tröstshoppade lite, väldigt upprörd att jag inte hittade t-mobile som är såååå nödvändigt just nu!

Jag gick runt och hittade lite smått och gott, sen ringde Martina och sa att hon kommer in till DC :D Yeeey! Hon skulle komma till metrocenter, vilket enligt tjejen i affären skulle ligga ungefär 10 blocks mot downtown, så Tina börjar gå, hurtig som hon är (dels också för att jag inte visste om det gick några bussar dit) Jag gick och gick och gick, letade efter något som jag inte alls visste hur det såg ut, jag frågade halva washington efter vägen och alla sa olika..? Jag villade runt i 2 timmar, mina ben gjorde ont, mina fötter värkte, min mage kurrade (hade bara ätit ett banana wallnut bread på starbucks på hela dan), det regnade, det blev mörkt... (fick även helt oväntat se vita huset för fösta gången) Tillslut efter många om och men hittade jag och Martina varandra och vi satte oss på subway (jag åt en hel lång sub, hungrig som en varg!)  Vi snackade skit och hade sjukt trevligt. Kändes verkligen befriande att komma bort från familjen och träffa någon jag kunde prata svenska med!

Bild: Gårdagens tröstshopping: Rosa tröja, hårspänne och ring från HM. Skor från Steve Madden. Svart linne och pälshalsduk från urban outfitters. Puder, mascara och sminkborttagning från M.a.c. 

Back to bussines!

Jag är äntligen tillbaka i DC efter en helvetesresa i bilen. Lilltjejen grät från början till slut, hon ville inte sova, inte äta, inte leka.. Jag har aldrig varit så nära att få panik som jag var där inklämd mellan en skrikande bebis och en halv grinig 3 åring. Jag hade ju som sagt inte sovit sådär jätte mycket natten innan och jag hade planerat att sova när föräldrarna kom hem, men då har dom bestämt att vi skall åka kl. 2 istället för 6... Ingen sömn med andra ord. 

Nu sitter jag på Starbucks och njuter av min lediga dag och lite distans till familjen. Skall åka ner till Georgetown senare för nödvändig shopping och sen skall jag träffa Martina :D  Jag älskar att vara tillbaka, jag är gladare än någonsin! 

Skypade precis med mamma i en timma, vi pratade om allt och ingenting. Bla. att Töllsjö blir officiellt satt på kartan i Efterlyst, antingen ikväll eller nästa vecka, how cool is that! Jag bad henne skicka lakris till mig, men jag ville inte veta om hon gör det eller inte.. Mycket roligare om det blir en överraskning! På tal om att skicka saker, jag är kass på det där med vykort! Jag har köpt och skrivit, men har helt enkelt inte fått iväg dom, vad är problemet?! Dagens mål: Få iväg vykorten! 

Nu hoppas jag på att Amanda kommer in på Skype snart! Vi pratade inte på hela dagen igår, vilket är mycket ovanligt, jag saknar hennes röst! 

P.S Jag måste bara prova den nya pumpkin spice latte som jag ser skyltas här på starbucks, det är ju snart halloween! 

On my way back!

Jag var helt slut igår kväll, deckade innan jag hann lägga huvudet på kudden.. Vaknade vid två och var orolig för att barnen var vakna eller skulle börja grina. Låg uppe till typ halv fyra innan jag somnade och vaknade kl sex för att lilltjejen började mummla för sig själv... Nu går mina ögon i kors och jag längtar tills föräldrarna kommer hem så jag kan lägga mig och sova!

Ikväll åker vi hem till Washington igen och ni anar inte vad glad jag är för det! Jag vill bara komma hem, träffa människor, shoppa, slippa vara ensam och påbörja mitt liv som för tillfället bara är en ända röra. Jag ser dock inte fram emot de 8 timmar jag ska spendera i baksätet mellan barnen i bilen, I pray to god they'll sleep.

Butterflies.

Orange county får mig att le! 45 dagar kvar :D

Playtime

Me and baby H. 

Time for the big one!

Oj igår var första dagen på länge som jag inte skrev, ändå var jag ledig. Jag var på stan en stund, lika tråkigt som vanligt, och sen skypade jag mest hela dagen. Från Olivia till Amanda och Terry, tillbaka till Olivia och över till Bryan, Amanda och Terry igen, sen Olivia ytterligare en gång. Amanda igen innan hon skulle sova och sedan Olivia till sist.. Mycket skypandes med andra ord! Men jag somnade i alla fall med ett leende på läpparna :)

Idag ska jag boka flights till OC!! Jag pratade med min värdfamilj igår och jag får åka vilken helg jag vill i november! yeeeeeey! så den 11 - 14 november åker jag på en weekend till LA! Eftersom jag knappt spenderat ett öre av de pengarna som jag tjärnat in än så länge är det värt att lägga extra på ett direkt flyg och komma dit på 4,5 timmar! California here I come again!

Idag blir det förmodligen värsta jobbdagen. Jag skall jobba i 24timmar (vilket man egentligen inte får, men jag hoppas på kompensation) Mina värdföräldrar gifte sig här på MV och vill nu sova en natt på deras honeymoon suite, så jag ska ha en övernatt med barnen... Från 12:00 idag till 12:00 i morgon, Jag hoppas mer än allt annat att barnen sover inatt!!!! Jag har väldigt svårt att säga nej, men just nu önskar jag att jag hade gjort det bara för en gång skull! Jag har aldrig jobbat 24timmar i sträck nån gång och speciellt inte med barn som jag fortfarande inte känner ordentligt, men jag ska inte se det värsta i situationen, det kanske går jätte bra!

Juste jag bakade en äpplepaj igår också, för första gången utan decilitermått. Den blev bra men jag tror jag tog lite för mycket mjöl för smuldegen vad inte riktigt så bra som den brukar! Bättre lycka nästa gång! 

Bild: Olivia, Newport beach OC 2010 :)

Everything's good as long as u talk.

Okej, kommunikation är verkligen det ända rätta! Så mycket som jag har tänkt på detta och så dåligt som jag mått. Nu är allting bra igen och jag känner verkligen att detta kommer bli jätte bra så fort vi är tillbaka i DC och så fort jag kommit in i allting. Familjen är minst lika osäker som jag är, dom har hört från min LCC att det är jätte viktigt att låta mig vara i fred och att varje gång vi gör någonting tillsammans så går det på mina jobb timmar, vilket jag inte alls håller med om. Dom har alltså "stött iväg" mig för att cultural care säger att dom ska göra det, inte för att dom inte vill ha mig omkring. Vi har nu bestämt att om dom skall göra saker tillsammans så får jag jätte gärna välja att hänga med även på min lediga tid. När vi kommer till DC igen skall dom ge mig ett schema, visa mig runt ordentligt osv.

Jag tog även upp problemet med 3,5 åringen och föräldrarna är mycket väl medvetna om hur han är. Dom berättade att T är speciell och dom inte kan sätta fingret på vad det är och att dom självklart behöver hjälp. Min erfarenhet med barn är betydligt större än deras, vilket känns ganska konstigt eftersom jag är 20år yngre än vad dom är, men känns ändå bra. Nu känner jag att jag verkligen kan komma med förslag och att dom tar åt sig det jag säger. Dom ser alltså upp till mig och tycker att det skall bli jätte kul att se vad jag kan göra. Självklart kommer det vara jobbigt mellan min och T nu ett tag framöver, dels för att jag inte kan koncentrera mig på de bra i honom just nu när allting är så nytt och förvirrande, och dels för att jag fortfarande är ny och främmande för honom. Jag längtar tills det gått kanske två månader och allting är på plats så man kan börja jobba på riktigt.

Mamma och alla andra som har oroat sig, ni kan sluta nu! Familjen är inte alls dålig, bara lika ny och förvirrad som jag. Jag är ny som au pair, dom är ny som värdfamilj, tro fan det inte är en dans på rosor  förrän man vet hur dansen går till. 


Vi kommer åka hem tidigare från Marthas'. Dels på grund utav att en kvinna som står min värdpappa väldigt nära, ligger på sin dödsbädd, men också på grund av att vi alla vill tillbaka till DC för att komma in i rutin och få allt att bli lite lättare och inte så nytt.

Jag tackar gud för mig gåva att tala! 

fourteen year old girl.

Jag vill dansa till bra musik, jag vill dricka fem glas vin, jag vill ta på mig mina klackar och få ont i fötterna,  jag vill träffa folk, jag vill prata svenska till amerikaner, jag vill att mina öron skall tjuta från den höga musiken, jag vill lägga mig i sängen i kväll och känna taket snurra över mig...

drömma går ju...

My american girls.

Har fortfarande inte pratat med familjen. Jag har mailat min LCC men hon svarar inte så ikväll skall det ske! Jag skypade hela kvällen igår, först med Amanda i Cincinnati och sen med Olivia i Orange county. Jag saknar dom båda så det gör ont. Nu har vi i alla fall planerat att jag kanske ska till Amanda i oktober och till Olivia i Januari, can't wait! Kollade även på Fucking Åmål innan jag somnade igår, hahaha vilken film asså, ljuva 90-tal!

Bild: Jag och Olivia, Davis Carlifonia 2010. Semifinal mellan tyskland och spanien.

Bild: Jag och Amanda, Canada, Niagara falls 2010.

Africa love

Nej det blev inget prat igår med familjen, skall försöka få mod till mig och göra det idag.. Usch vad jobbigt det är! Det är konstigt, det jag trodde jag skulle sakna mest när saker var jobbigt här i usa, var alla där hemma, mitt liv i sverige. Men det jag saknar mest av allt är afrika, Ghana, min tid som volontär. Allt var så oproblematiskt och härligt. Jag var mig själv till 110% och har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Jag trodde att jag skulle känna så när jag kom hit också. Jag menar i USA ser jag inte hemska saker på samma sätt som jag gjorde i Ghana, därför trodde jag att det skulle vara lättare, men så var det inte.

Bild: Min klass i Ghana

Bild: Jag och Hanna (min hostsister) i Ghana

I do, I don't

Idag skall jag ha ännu ett snack med familjen. Det känns alltså inte speciellt bra nu. Jag är mer ensam än vad jag någonsin varit förr. Så fort jag är ledig känns det som om mamman och pappan schasar iväg mig och så fort jag jobbar så sticker dom iväg hemifrån för att hitta på något roligt. Alltså sitter jag antingen på mitt rum eller så jobbar jag, jätte kul!

Jag förstår inte riktigt vad man tänker när man tar in en au pair i familjen som skall bo och leva med en och sen beter sig som om man inte vill ha henne omkring sig. Det finns en skillnad mellan att ha en nanny och en au pair. En nanny gör sina timmar med barnen och sen går hem till sitt. En au pair lämnar sitt liv och sin familj bakom sig för att åka och leva hos en helt ny familj och ta hand om deras barn. En au pair har ingenstans att ta vägen efter man jobbat klart, en au pair jobbar där man bor, en au pair är lika mycket en del av familjen, som personen som tar hand om barnen. Just nu känner jag mig mer som en anställd än som en del av familjen, vilket jag absolut inte hade förväntat mig när jag åkte hit. Nu är bara det svåraste att ta tag i detta och försöka föra fram mitt budskap till familjen på rätt sätt. Jag kan ju inte gå hela mitt år och känna såhär... Men jag vill absolut inte åka hem! Aldrig i livet!

Bild: Marthas' 

My hostkids!

sing this lullaby

Jag kan inte sova... jag har varit alldeles för passiv idag och är nu därför fruktansvärt hyper. Kollade på film men kom till halva när jag insåg att jag faktiskt inte kunde koncentrera mig. Nu sitter jag på mitt rum och alla sover utom jag. Someone sing me a lullaby!

Cover up

Börjar jobba klockan 14:00 och jag sitter nu inne på mitt rum! Jag vill inte gå här ifrån. Det är en "ligga-med-täcket-över-huvudet" dag idag. Jag längtar inte hem, inte vad jag tror i alla fall. Jag längtar till jag får min fritid tillbaka, de är allt.
Nu ska jag sjuka ner i min bok och lyssna på deppmusik när den är som bäst.Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag

Bild: Jag och min bok instängda  i rummet!

ps. Mamma, sluta oroa dig på direkten! Jag har upp och ner gångar men jag klarar mig fint!

Feelings makes me cry.

Klockan är sent, tankarna flyger, ensamheten kommer i kapp.. Jag är så trött på att vara ensam. Första veckan i DC var självfallet till för att hänga med familjen och komma in i jobbet och något annat ville jag inte heller. Men nu när jag känner att familjen eller snarare sagt mina host parents gärna vill vara ensamma och inte ha mig runt omkring hela tiden, blir det jätte jobbigt. Jag befinner mig på en Ö där jag inte känner en människa, alla är snorrika snobbar eller pensionärer. Jag känner mig helt missanpassad då jag inte går runt med henri lloyd jacka och hunter stövlar och äger en fet segelbåt.

Jag har aldrig varit speciellt rastlös eller behövt många människor omkring mig, men detta är verkligen något som förändrats de senaste dagarna. Det finns ungefär två någorlunda bra shopping butiker här som jag gått igenom två gånger från topp till tå men ändå inte hittat någonting, det finns caféer och resturanger men hur deprimerande är det inte att varje dag sätta sig själv på ett café?! Jag har suttit vid stranden, läst min bok, lyssnat på min musik och nu är jag trött på allt! Jag vill mer än allt annat, åka tillbaka till DC komma in i samhället där, träffa kompisar, shoppa, spendera tid utanför familjen och bara komma in i rutin.

Jag vet att många av er måste tänka att jag är lyckligt lottad som befinner mig på en sommarö och borde ta till vara på det. Visst! Men ställ er i mina skor - Jag kom till USA för två veckor sen med så mycket förväntan och så mycket längtan. Första fem dagarna spenderades på au pair skola utanför NYC där man bara längtade till att man skulle få komma till sin värdfamilj. Hos värdfamiljen var det inte alls som jag hade tänkt mig och blev därför ganska jobbigt med mycket känslor. Jag fick ställa om allt jag hade trott från början och leta upp det positiva i det nya. När jag väl började få grepp på allt skall vi åka där ifrån och komma till ett nytt ställe med nya rutiner. När jag inte ens har koll på hur saker och ting funkar i DC skall jag förstå hur saker och ting fungerar på semester. När jag inte ens känner mig hemma i den staden jag ska bo och leva i ett år, skall jag åka bort i två veckor och göra mig hemmastadd någon annan stans. Jag känner mig lost helt enkelt med tusen olika känslor inombords och ingen att dela dem med...

Books,baaks, buuks

Efter jag jobbat klart idag gick jag till mainstreet och Edgartowns book store. Jag spenderade nästan en timma i bokaffären, läste innehållsförteckning på massor av olika böcker och jag fann det faktiskt ganska fridfullt. Tillslut fann jag en bok som väckte mitt intresse "Her fearful symmetry" Jag hoppas att den håller mina förväntningar. Jag har tänkt på det här nya som har kommit, att läsa bok i en datorliknande grej. Själva charmen med att läsa är ju inte bara innehållet, utan också lukten av bok, känslan att se hur långt man kommit, fram och baksida! Jaa det är massa mer som spelar roll än bara innehållet. Så är det för mig i alla fall, så snälla om ni ska köpa julklapp till mig, köp inte en såndär nymodighet!

Help!

Barnen jag tar hand om sover ganska mycket. Under tiden dom sover måste jag självklart befinna mig i närheten för att se om dom skulle vakna. Mitt problem är att jag blir så sjukt rastlös! Visst en timma går snabbt när man har datorn, men när man gjort allt man vill göra på internet, vad gör man då!? Jag måste få tips på saker jag kan pyssla med innan jag blir galen!? Please help me!

Marthas'

Jag har det väldans bra här på Marthas' vineyard. Det är 25 grader varmt, strålande sol, vita ödelagda stränder, underbar seafood och jaa helt allt är helt fantastiskt! Kom precis hem från stranden där jag legat och läst medans barnen lekt i sanden, känns som om jag bränt mig i ansiktet.. :/ uscha. Ikväll skall jag jobba för föräldrarna skall på någon slags fest. Inget mig emot. Väl när barnen sover har jag ändå ingenting att göra eftersom jag inte känner en människa här, så varför inte få betalt för att sitta vid facebook!?

Jag har fått 25 368 myggbett och det kliar så jag håller på att dö! Ingen annan i familjen får myggbett, bara jag. Jag undrar om det har något att göra med mitt svenska välsmakande blod...? Nä nu skall jag ta och göra mig en bagel med cream cheese och sätta mig ute i solen för att jobba på min bränna, får bli solfaktor 50 i ansiktet dock, jag vill ju inte se ut som en tomat!

With or without clothes

Egentligen orkar jag inte skriva ett inlägg men gör det ändå med risk att det blir det sista för två veckor framåt. Idag jobbade jag 10 - 19:30 dagen gick jätte bra, men när jag hade lagt lilltjejen och det var dags för killens bathtime bröt helvetet ut! Han vägrade att hoppa in i duschen, han grinade, skrek, gapade, sprang iväg och betedde sig som en gaalning. Jag tänkte för mig själv att han ska fan inte vinna, jag ska få i han i den där duschen även om det så skulle vara med kläderna på! Jag fick tag i honom och bar upp honom till badet, drog av honom kläderna samtidigt som han skrek och försökte sparka mig. Jag ger mig inte!! Efter många om och men har jag fått av kläderna och lyfter i honom i badkaret. Han skriker nu med all sin kraft och försöker desperat komma ur badkaret. Fram med musklerna och på med tvål. Det blev världens snabbaste dusch men guud va skönt det kändes när jag insåg att jag faktiskt vunnit och visat att jag är den som bestämmer.

Nu har jag huvudvärk som aldrig förr och är helt slut. Jag tror min sköra ålder på 20 visar att jag kanske inte riktigt är redo för egna ungar än... Klockan är nio nu och jag ligger i sängen redo för att släcka lampan och sova. Vi har nu bestämt att vi ska försöka komma iväg vid halv 3 i natt, barnen kan då sova i bilen och vi slipper rushhour i NYC. Jag är super excited för vår resa och det ska bli så kul att bila längs östkusten. Marthas' vineyard har ständer överallt och nu när det inte är högsäsong är dom helt öde. Jag kollade vädret och det kommer vara runt 20 - 25 grader och skinande sol, helt perfekt. La playa here I come!

DC, see you in two weeks! Cheers.

Bild: Ghana, Augusti 2009

What a wonderful day!

Vilken underbar dag jag har haft! Gick upp med tuppen och åkte in till downtown med min hostdad. Han skulle på ett frukostmöte och jag åkte ner för att fixa mitt social security nr. Stället öppnade inte förän kl 9 så jag letade upp ett jätte mysigt starbucks och käkade frukost där. När jag kom till social security grejen sa dom att jag måste vänta 10 dagar innan jag kan få mitt kort, typiskt! nu kan jag inte öppna ett bankkonto förän jag kommer hem från Marthas'. Jag gick ner till Georgetown som verkligen var hur mysig som helst! Spenderade några timmar i butikerna och gick sedan ner till vattnet och satte mig och käkade lunch och läste min bok. Det är inte ofta som jag har spenderat en hel dag för mig själv i en stad och bara varit, men gud va skönt det var och välbehövligt! Tog taxi hem för 11 dollar huur billigt som helst ju! Nu väntar jag på att Martina skall ringa så vi kan bestämma om vi ska träffas eller inte. Hade vart jätte mysigt. Ikväll kommer min LCC (person som tar hand om au pairer i mitt område) och ska ha möte med mig och familjen, tror att det är nån rutin grej bara men det ska bli kul att träffa henne!

Bild: Georgetown, DC

-

Bild: Lunch i solen med boken i högsta hugg!

Bild: Riverside, DC

Begining nr 2.

När starten inte blev som jag väntat mig finns det bara chans för förbättring! Jag hade ett snack med familjen igår och det gick hur bra som helst. Det som jag hade känt var jobbigt, var något dom trott jag ville osv. Missuppfattningar med andra ord. Nu känns det verkligen hur bra som helst och jag är redo för att börja mitt år på riktigt!

Idag jobbar jag 12 - 19. Om jag ska vara ärlig så är jobbet sååå slappt! Det ända som är jobbigt är när killen på 3.5 inte lyssnar och börjar skrika så fort han inte får som han vill. Jag tror i och för sig att både jag och han kommer bli bättre så fort vi lär känna varandra och känner oss trygga. Lilltjejen på 1 år är ett änglabarn, ja jag kan verkligen inte använda  ett annat ord för att beskriva henne. Hon har alltid ett leende på läpparna och om hon mot all förmodan skulle börja gråta så är det bara att göra ett funnyface och hon ler igen, lätt som en plätt.

Nä nu ska jag gå upp ur sängen, slänga mig i duschen och sedan käka frukost. Talk to u later!

Sleeping kids

Ungarna sover, föräldrarna jobbar, solen skiner, kaffe och dator. Jag kan inte klaga i denna stund! Skypade med Sara och mamma förut och nu väntar jag på att Amanda ska ringa :) Skype är min bästa vän, vad skylle jag göra utan denna uppfinning? På onsdag är jag ledig, då ska jag fixa social security number och sen hänga i georgetown :) Ska bli härligt att se mig omkring. Skall även träffa Nic någon dag (En kille som jag träffade i Ghana som precis börjat plugga i DC) Hoppas på att Martina kanske kan träffa mig nån dag också innan jag åker iväg!

Bild: NYC

want it to work

Jag hade fått information igår om att jag skulle börja jobba kl 8.30 men när jag kom upp så sa dom att jag inte behövde börja förrän 11:30. Inget mig emot, jag tog på mig skorna och gick ut på upptäcktsfärd i området och insåg ganska snabbt att det är som att bo i djungeln! Jag bor uppe på ett "berg", runt om är det massor med lövträd, går man gatan ner kommer man fram till floden där det är hur fint som helst! Tänk er en TVreklam för löpaskor där en tjej springer i vacker natur.. ja ungefär så ser det ut här! Jag lovar att ta med mig kameran ut nästa gång och lägga ut lite kort!

Som ni kanske förstod i nedanstående inlägg så har allt inte varit lika bra som jag hade tänkt att det skulle vara. Mycket beror nog på att jag inte vet hur familjen känner och dom vet inte hur jag känner, så ikväll skall jag ta upp allt som bekymrar mig och hoppas på att få bra respons på det. Jag vill ju verkligen att det ska funka här i DC och med denna familjen. Dom är jätte trevliga mot mig det är bara massa små saker som måste ordnas upp. Det kommer lösa sig så fort jag pratat med familjen det är jag säker på.

På fredag skall vi bila upp till Edgartown, Marthas' vineyard. Om man kollar på google streetview och bilder på stället ser det ut som paradiset. Skall bli härligt att se i verkligheten. Det är lite jobbigt att jag ska vara borta två veckor från DC, hade helst väntat med att åka bort tills jag känt mig mer hemma här men men nu är det som det är.

Bild: Marthas' vineyard. 

Not just flowers

Första dagen och det är inte exakt så bra som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Vill inte snacka massa negativt här på bloggen, låt mig bara säga att det är annorlunda.. Jag fick jobba själv idag, vilket jag inte hade förväntat mig, men det gick helt okej. Var bara väldigt osäker om hur saker och ting gick till. Nu är föräldrarna hemma och jag jobbar ändå, men det är ganska skönt eftersom man ser lite hur föräldrarna hanterar saker. Jag har inte vart utanför dörren sen jag kom igår, hade väll förväntat mig en rundtur i området idag men den kanske kommer.

 Bild: Jag, sista kvällen i Sverige.

Finaly here!

Jag vet att jag varit otroligt dålig på att uppdatera det senaste, men jag har anledning till detta, 1. jag fick inte internet att fungera på min dator 2. 20 000 tyskar slogs om datorerna tillsammans med mig 3. vi hade skola från 8 - 8 på dagarna = totaly dead!

Men nu har dagen kommit! Jag har nu rest med buss från Oakdale, NY till Washington, DC, till mitt blivande hem. Längsta bussturen i världshistorien, nervositeten var inte nådig och klumpen i magen var enorm. Efter många om och men stannade bussen på sista stoppet. Blicken svepte över parkeringen och letade efter den silvriga bilen och efter en stund dök den upp. Tina, såg jag på en stor skyllt. Min hostpappa kom och hämtade mig eftersom min hostmom och barnen var hemma och ordnade det sista för min ankomst. Efter en kvart var vi framme vid huset. Guud va fint det är här. Huset är i sten, utanför rinner floden, inredningen är jätte mysig och mitt rum är jätte fint. Barnen är hur mysiga som helst och min 3,5 åring ville inte släppa mig ur sikte på hela kvällen (vilket aldrig har hänt med främlingar innan enligt pappan) ett bra tecken hoppas jag.

Hela situationen är ganska konstig om jag skall vara ärlig. Att komma in i en annans hem och packa upp sina grejer, ta för sig i köket och försöka känna sig som hemma. Det är absolut inte dåligt, bara annorlunda. Jag längtar till den dagen då allt inte är nytt längre.

Bild: Tinde, Anna, Jag och Emelie. Au pairschool NY

Bild: Anna, Emelie, Frida & Tinde. Au pairschool, NY

Bild: Jag, New york city.

From sweden to New York.

Tarar, kramar, ovantat besok pa landvetter, 23 kg darmed ingen overvikt, svenska tjejer, drink pa planet, yatzy i frankfurt, stela ben, 7 timmar i flyg, nervositet i tullen, stamplade visum och jag ar antligen inne i USA! Nu har jag vart pa au pair skolan i 3 dagar och ar ganska redo att aka till DC for att traffa familjen. I morgon aker vi i alla fall in till manhattan och gor NYC gatorna oroliga. Jag och borastjejen Anna behover inte aka bussturen runt om i NY eftersom vi redan varit dar, that means we'll have all day by our selfs in manhattan, how awesome is that!

Au pairskolan ar val precis som en vanlig skola, inte speciellt roligt och ganska langtrakigt men anda ganska kul att traffa sa manga manniskor fran all over the world. Jag delar rum med en tyska och en colombian som dock inte pratar sa mycket, vet inte om det beror pa deras brist pa engelska eller om jag bara inte ar speciellt tilltalande att prata med.. jag hoppas pa det forsta.

Jag lever i alla fall och jag har det bra! Forlat om jag ar dalig pa att hora av mig, men tiden ar knapp och internet ar segt. Kommer till vardfamiljen pa lordag sa pa sondag lar jag ha tid att svara pa allt. Nu skall jag ga ivag och duscha, sen krypa ner i sangen och gora mig redo for NYC imorgon. Goodnight xox

Last night in Sweden

Detta blir absolut sista inlägget i Sverige på ett år! Idag har jag flackat runt som en dåre, varit glad, varit ledsen, varit arg, gråtit, skrattat och haft ont i huvudet. Jag tror inte det är meningen för en människa att känna så många känslor på samma gång, därför går det ut över huvudet. Nuu är jag sjuukt tankespridd och vet knappt vad som är upp eller ner, vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Packningen är i alla fall klar, min stora väska väger 23,3 kg (får max väga 23) och min handbagage väska väger 8 (får max väga 8) Jag håller mig någorlunda till vikterna i alla fall och hoppas på att de 0,3 kg jag har i övervikt går att överses.

Nu skall jag maila min värdfamilj :) Nästa gång jag skriver befinner jag mig antagligen i New York. America here I come!

numb

Har precis vaknat med en liten klump i magen. Jag vet inte om det är nervositet, oro, glädje, sorg, kanske är det en liten blandning av allt. Det som jag är orolig över är: Att min väska skall vara för tung och att dom kommer påpeka att den är 2cm för stor ( vilket går att lösa, jag vet men ändå ) och att jag har glömt något viktigt papper som jag måste ha med mig. När jag tänker efter är jag nog inte nervös, nää inte alls faktiskt! Jag är inte nervös för att flyga eller mellanlanda, jag är inte nervös för att bli lost i NYC och jag är inte nervös över att träffa familjen. Jag är peppad, men ändå inte så mycket som jag borde vara. Jag har nästan dåligt samvete över mig själv.. haha jag borde ju vara hur taggad som helst, jag borde inte kunna sitta still, jag borde skrika, skratta, dansa, men istället känner jag mig helt lam med massa olika känslor som bildar klumpen i magen. Missuppfatta mig inte, jag kan inte vänta tills jag landar i USA och börjar mitt nya år, det skall ju bli så sjukt kul.

Nu måste jag gå upp, dricka lite kaffe, massera magen och försöka tänka positivt.

Amazing night!

Åh vilken lyckad kväll! Tack alla mina underbara vänner för att ni gjorde min sista kväll ute i Borås på ett år, en kväll jag aldrig glömmer! Idag har jag sovit till tolv, sen har jag packat och packat upp, tagit bort hälften och packat igen.. Nu är jag i alla fall sams med vikten och tror att jag kan hålla mig till 23 kg.

I morgon är sista dagen i sverige och jag har massa småsaker jag måste göra. Fixa allas adresser, telefonnummer. Ladda ner ny musik att fylla ipoden med, fixa bilder på bilen så vi kan lägga ut den på blocket. Sen skall jag in och luncha med Elin och checka in hennes och Jons nya lägenhet :D Efter det skall jag träffa Yanira. Sen måste jag gå igenom packlistan så att jag får med mig det viktigaste.

Hej på en stund!

                                                

something old, something new!

Idag är det lördag, sista lördagen i Sverige på ett år. Om exakt en veckan ankommer jag till Washington DC efter några dagar i städernas stad New York. Ikväll kommer min underbara vänner hem till mig och käkar sen drar vi in till stan och dansar som galningar. Jo det är ju inte bara sista lördagen idag utan det är också sista gången på ett år jag kommer ha alla vänner samlade, sista gången jag festar i Borås (tro det eller ej jag kan nog, mot all förmodan, sakna det) Usch jag är rädd att jag ska blir jätte sentimental ikväll, men förhoppningsvis är jag för upptagen med att ha kul :) When something ends, something new begins. 

 

Mille

Min älskade brorson har spenderat natten hos mig, vilket resulterat i väldigt lite sömn eftersom han både pratat i sömnen och rört sig som en galning. Men vad gör man inte :) Nu har vi precis kommit tillbaka efter att ha kastat sten i ån i ca en timma, förstår faktiskt inte det roliga i att höra det plumsa i vattnet men något rogivande måste det ju finnas i det eftersom han aldrig får nog. Var tvungen att locka med saft och bulle för att få honom där ifrån :P

Nu får jag inte sitta vid datorn längre. Musse pigg spelet väntar :)

save me from myself!

Har skypat med Amanda idag och det behövdes vill jag lova.. Jag har vart på väg att bli galen, på riktigt, de senaste dagarna av olika anledningar, men så fort jag pratat med Amanda var det som bortblåst! Vi kollade upp lite tåg/buss/flyg från DC till Cincinnati, man kan åka tåg för 63 dollar (förövrigt har jag inget dollartecken på min dator..?) vilket är hur billigt som helst, men.. ja självklart skall det alltid finnas med ett men... Det tar 13 timmar, medans med flyg tar det bara 1,5 timmar. Jaa vi får helt enkelt se hur mycket pengar man har och därefter avgöra om det är värt att sitta 13 timmar på ett skumpande, låtande tåg eller inte. Tack i alla fall Amanda för att du räddade mig från mig själv :P <3

Nu ligger jag i sängen och ryser av musiken som spelas ur högtalarna:
Coldplay – Amsterdam
Tobias Fröberg – Love And Misery, A Duet With Ane Brun
Guillemots – Made Up Lovesong #43
Wolfmother – Vagabond
Feist – Mushaboom
Jenny Wilson – Like A Fading Rainbow
Bon Iver – Flume

some of you may think I have the weirdest taste in music, but I absolutly love it and that's all that matters! 

Bild: Amanda <3

I woke up with a hole in my stomach..

Jag hatar viktiga papper, verkligen hatar dom, med varenda del av kroppen! Jag har fått visumet hemskickat och jaa jag tror att allt är rätt, men egentligen har jag ingen aning. Tänk om någonting är fel?! Och här kommer oron! Tänk om man står där på flygplatsen i New york och skall lämna fram papperna och någonting är fel och jag inte får komma in i landet. Sen har vi det här med internationellt körkort som jag är jätte sent ute med. Kommer ju inte få det i tid, men som tur va kan man skicka det senare. Jag skickar papperna till motormännen och sen inser jag att jag glömt lägga i kopian på körkortet, hur jävla dum får man vara? Ibland har jag lust att ge mig själv en stor fet örfil men jag inser att det inte kommer lösa några problem, så nu får jag skicka upp dem separat, ringa motormännen och säga att det kommer och hoppas på det bästa. Jag önskar att allt bara skulle vara klart, så jag kunde lugna ner mig och bara fokusera på att jag ska åka på tisdag.. men det är väl förmodligen för mycket begärt.

Bild: Jag och Amanda, Niagara falls. <3