Jag Martina och Kattis åker och hyr en liten skruttbil för att ta oss till Jamul (ca 30 min från oss) utan några som helst problem hittar vi till fallskärms-stället, mitt ute i ingenstans. Känslan och tron på att vi inte skulle få hoppa var ganska hög med tanke på de otroligt tjocka och envisa molnen på himlen, men vi gjorde som vi blev tillsagda och väntade ivrigt för att se om molnen försvann..
Först och främst fick vi börja med att skriva av oss alla som helst rättigheter vi skulle haft i fall någonting skulle gå fel.. Att läsa om eventuell död eller svåra skador gjorde ju inte nerverna lugnare om man säger så! När detta var klart satte vi oss ute för att vänta. Och som lite underhållning i det hela var fallskärmshopparna från amerikanska flygvapnet där och övade.. Vi var tre svenska tjejer som dreglade över de otroligt fina och vältränade killarna som mer än en gång bytte tröja... I våra önskedrömmar hade vi gärna åkt upp i samma plan som dom..
Efter ett tag åkte första planet upp utan att vi ens hann tänka efter. Snart var det våran tur!! På med selen och jumpsuten för att sedan känna hjärtat slå hårdare och hårdare! Det visade ju sig att våra drömmar snart skulle gå i upplevelse, inte bara drömmen om att hoppa fallskärm utan också drömmen om militärerna i samma plan! Nu var vi inte så kaxiga längre! 3 Yber-nervösa tjejer hoppar in i ett plan fullsatt med fullt utrustade militärer, som såg ut att vara påväg ut i strid i djupaste öknen i Irak... Lite malplacerad kanske?! Vi blev mer och mer nervösa, och militärerna och instruktörerna tyckte det blev roligare och roligare att driva med oss... Jag har aldrig haft sådan dödsångest i mitt liv! Helt plötsligt är vi på en höjd som jag ansåg var alldeles för hög för att vara 4000m, och det var dags att hoppa. Dörren öppnas och paniken stiger till en nivå som jag inte ens trodde var möjlig. Killen som sitter närmast slänger sig baklänges ut och innan jag ens hann tänka var Kattis och hennes instruktör efter.. Jag och Martina skriker av panik när vi ser katta försvinna och inser att nu jävlar finns det ingen återvändo... Helt plötsligt är Martina också ute ut planet och min instruktör reser sig upp. Omedvetet motar jag med fötterna, men det spelar ingen roll. Jag sitter fast i instruktören som bara kastar oss ut för planet!
Den paniken jag kände i planet var borta efter en sekund! Att falla rakt ner mot marken var den bästa känslan någonsin!! Jag skrek hela vägen, inte för att jag var rädd men för att det var så förbannat jävla coolt! Just är han fällde upp fallskärmen tänkte jag, nej, inte än! Just att segla med fallskärmen var inte alls lika gött som fritt fall. Jag blev yr och fick ont överallt av remmarna som skar in i hela kroppen.. Men ändå helt otroligt! Vi såg havet, vi såg downtown, vi såg Mexiko och om jag kisade lite med ögonen såg jag frihetsgudinnan.... Kanske inte, men långt såg jag!
Väl nere på marken igen, springer jag, Martina och Kattis mot varande och möts i världen bamsekram!! Vi gjorde det!!! Höga på adrenalin och på livet återvänder vi hemmåt och fortsätter Martinas 25års firande med dunder och brak! En fantastisk upplevelse, en fantastisk dag som jag aldrig någonsin kommer glömma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar