Har just bestigit bussen som skall ta mig till ett omskakande Oslo. Jag har haft mardrömmar hela natten och kan verkligen inte förstå att detta händer så nära mig, det kunder varit jag som befann mig i Oslo just igår, det kunder vart mina vänner som blev nedskjutna på Utöya. Jag vet inte om det är jag som är oerhört känslig eller om det är helt normalt att gå med gråten i halsen efter en sånhär händelse. Flaggorna hänger på halvstång i hela Kr.sand och det känns som att stämningen i hela landet är helt grå och inte bara för det piskande regnet! Folk som tidigare vänt huvudet ut från fönstret i bussen för att undvika kontakt med någon annan ger nu ett sorgset leende till främlingar. Det är som Carl Bildt sa, 'Idag är vi alla norrmän' och jag kan inte annat som svensk känna samhörighet med Norge, speciellt när jag också bor här. Trots det tragiska som hänt, kan jag inte annat än förundras av hur sammansvetsade människor blir i en krissituation. Det känns som att allt meningslöst hat och all rädsla för det främmande helt försvinner och det ända som betyder någonting är att hålla samman, hjälpa varandra och bara visa för att man bryr sig, trots om man själv inte är personligt berörd.
Man försöker i vardagen undvika tankarna om vart välden egentligen är påväg. Men när en bomb sprängs i regeringshuset mitt i Oslo centrum där flera tusentals människor bor, lever och jobbar, känns det inte annat än som en uppvaknande käftsmäll. Det är som att världens mörker vill påminna oss om att vi faktiskt är påväg mot en förödande framtid och att vi inte har tid att blunda för det uppenbara. Jag kan ärligt säga att jag är rädd.
Mitt hjärta är med Norge idag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar