One year past

Tiden går så oerhört snabbt att jag inte hinner med. Förra året vid denna tiden befann jag mig på gatorna i New York City och förundrades av det stora USA. Ja, första intrycket av staterna hade verkligen inte gjort mig besviken. Jag kommer ihåg i taxin från jfk flygplats, när vi krossat bron över till Manhattan. Mitt ansikte var pressat mot rutan i hopp om att se toppen av de skyhöga glashusen, mitt hjärta sprutade ut i glädje, plötsligt blev allt jag sett på film, verklighet. Sex and The city kanske faktiskt fanns på riktigt ändå?  Det var något magiskt med New York helt enkelt.

I morgon är det min födelsedag, ett år har gått och det känns som om allt och ingenting har hänt sen dess. Allt började med USA, min resa från öst till väst på fem veckor, gjorde mig förälskad i landet. Jag kom hem och bestämde mig direkt för att flytta dit som au pair. Nu i efterhand förstår jag att det inte var au pair drömmarna som drog mig tillbaka, utan bara önskan att få leva så bra som jag gjorde på mina fem veckor, vilket som ni alla vet inte fungerade speciellt bra. Det finns mycket jag kunde gjort annorlunda som au pair, det fanns mycket jag kunde ha svalt och inte brytt mig om, men på något sätt var det som om min själ berättade för mig att du skall inte vara här. Efter ett halvår, med fler dalar än toppar bestämde jag mig för att åka hem till Sverige igen. Jag växte väldigt mycket under min tid i USA, fann ut saker om mig själv som jag inte visste existerade, jag lärde mig också tillslut att deppandet måste ta slut, att man som 20 åring inte skall behöva känna som jag gjorde då, och ingen kunde ändra på mina känslor än jag själv. Det var lika jobbigt att komma hem som att vara borta, dystra Sverige, lilla lilla Töllsjö som inte ens skulle kunna räknas som en stadsdel i stora USA. Vänner som inte förstod, eller som jag faktiskt jag själv antog inte förstod. Avundsjuka för alla au pairer, kvar i USA som faktiskt verkade ha det så himla bra. Tristess och förvirring. I mitt sökande att få bort allt deppigt började jag drömma om nya resor, resor som jag verkligen vill göra, på riktigt. Där kom Norge in i bilden, resor kräver pengar, pengar kräver jobb, jobb finns i Norge. Så, tre veckor efter att jag landat i Sverige efter en skumpig resa i USA, tog jag mitt pick och pack och flyttade till Norge med Martina. Här är jag nu, skall fylla 21 år, och har insett att de deppiga tiderna är över! Det är inte jätte roligt här i Norge och det finns mycket jag skulle vilja göra bortsett från detta, men på något sätt mår jag riktigt riktigt bra trots allt det. Jag har klarat mitt mål att komma bort deppigheter (visst har jag dagar då livet inte är på topp, men ni förstår hur jag menar) Jag är stolt över att vara där jag är idag, och jag är glad att jag insett allt viktigt i livet. Ett år har gått och nu när jag sätter det i ord, ser jag att jag faktiskt blivit äldre och klokare. Nu är det bara att jobba vidare till nästa år och hoppas på att saker ser lika bra ut då :)