17 Maj är här och Norge sprudlar. Röda flagor överallt, tåg i byn och familjemys. Ja för min del blir det inte mycket till firande. Lägenheten ser ut som skit och måste storstädas. Min dag kommer gå åt att ligga på knä och damma varje litet hörn. Kanske drar ner till stan lite senare för att kolla på russarna som tågar. Min chef ville att jag skulle komma ut med henne och hennes väninnor och ta ett glas vin senare ikväll. Jag tror att hon tycker lite synd om mig som inte har någon familj att fira med :P Vi får se hur kvällen slutar.
Jag förstår nu, när jag tänker tillbaka till tiden då min syster bodde i Norge, ända uppe i Tromsø och hon tyckte det var så jobbigt att se alla vänner där hemma sitta och ha grillkvällar och umgås. Innan kunde jag inte förstå vad hon menade eftersom hon hade Nicklas med sig, var det inte nog med honom liksom. Jag är här i Norge nu tillsammans med Martina och det är absolut inte så att hon inte är bra nog och så tror jag inte Sara tyckte om Nicklas heller. Jag tror bara att Norge, för min del, är lite som en övergång från ett äventyr till ett annat och samtidigt som jag väntar på att tiden skall ta slut, måste jag leva mitt liv. Jag tror att just den delen som blir frustrerande här. Jag skall leva mitt liv, ha en vardag liksom och det är svårt att ha en vardag utan att spendera pengar (jag vet att många säger till sig själva nu, att klart man kan ha en vardag utan att spendara pengar. Visst kan man det, men det blir ju inte den vardagen som jag skulle välja att ha där jag var bosatt) Det spelar ingen roll hur mycket jag än kommer tjäna här så kommer jag inte spendera pengarna på att gå ner och ta en kaffe var och varannan dag med nyfunna vänner som förmodligen inte är här på samma villkor som jag. Det är svårt, att vara bosatt någonstans, ha ett jobb, ha ett liv men att ändå ha i bakhuvudet att detta inte är permanent. Jag vet inte om jag gör mig förstådd nu, det blev ganska flummigt och jag vet att jag säkert låter hopplös nu, att jag liksom inte kan göra det bästa av situationen, men tro mig, det gör jag. Jag mår toppen och har jätte kul på jobbet och trivs hemma. Jag tror bara att jag måste suga upp det som är jobbigt liksom och bara acceptera att det är som det är just nu och bara blicka framåt. Jag visste innan jag åkte att det skulle bli jobbigt att inte ha mitt umgänge, jag visste att Norge upplevelsen inte skulle vara den bästa jag haft i mitt liv. Men jag måste säga att det är mycket bättre än vad jag från början trott! Nu längtar jag bara tills jag får min första lön och kan känna att jag faktiskt är påväg!
Jag märker när jag bloggar om mina inre tankar, att inlägget ofta blir ganska flummigt och osammanhängande haha. Samtidigt som jag skriver försöker jag faktiskt komma på vad det faktiskt är jag tänker, så ni får ursäkta flummeriet det är bara min hjärna som inte riktigt har alla pusselbitar på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar