Den kom, den sågs, den segrade

Igår kom dagen jag länge hade fruktat. Min deppdag. Jag vet att jag har skrivit i tidigare inlägg att man skall försöka stänga av de onda tankarna och fokusera på det positiva. I teorin låter det lätt som en plätt, men i praktiken ser saker och ting lite mer annorlunda ut.

Jag har ingenting att klaga på, absolut ingenting. Jag bor jätte fint, har en rumskompis från paradiset och världens bästa jobb. Men igår var jag bara arg på allt, jag var arg för att jag inte har mitt eget rum, jag var arg för att min yoghurt var slut, jag var arg på killen som busvisslade på mig när jag gick ut med soporna, jag var arg på dammet och faktumet att jag inte orkade städa, jag var arg för att jag inte var ensam, vilket är det mest själviska någonsin. Alla behöver vara ensamma lite då och då och jag är van att vara ensam ganska ofta eftersom jag bara bodde med mamma. Nu har jag inte haft en dag ensam på flera månader och det kom väl i kapp mig igår antar jag. Idag är jag lite arg på mig själv för att jag lät en sån skitsak förstöra min dag, jag är ju glad för att jag har Martina här hela tiden, någon att prata om allt med, någon att skratta med åt minsta lilla sak, jaa allt. Det är nog bara ovant för mig att inte vara ensam. Ännu ett ämne att sätta på listan till förändring. Martina, förlåt för mina humörsvängningar.