.: Lättar mitt hjärta

Jag lever i en bubbla, försöker desperat hitta något att greppa tag på, men händerna hittar inget fäste.. Jag vet inte om jag ska vara glad för att jag inte har någon som styr mitt liv åt mig, eller om jag borde vara rädd för att jag måste ta allt ansvar själv!

Jag bor för tillfället hos Olivia nere i Los Angeles. Familj efter familj ramlar in på mitt konto men bara en har hört av sig. Faktumet att jag redan bytt familj en gång innan får förmodligen familjerna att undra vad det är för fel på mig. Det känns faktiskt som att få ett slag i ansiktet. Här har jag jobbat häcken av mig för att göra situationen så bra som möjligt. Jag bodde ensam med en morfar (som förövrigt inte ens uppfostrat sina egna barn) och två barn i en månad medans föräldrarna låg inne på rehab, jag var själv tvungen att hitta en lokal nanny för att ens få lämna familjen. Mitt dåliga samvete att lämna dom stackars barnen var fruktansvärt svår att svälja. Jag flyttade och startade om helt från början på andra sidan landet, med tron att allt skulle bli sådär perfekt. Jag menar hur stor är chansen att jag kommer från en rehab familj till en ännu värre familj?! Okej San francisco familjen var nödvändigtvis inte sämre, men ändå inte bättre..Det går kanske inte att jämföra heller eftersom situationerna var helt annorlunda. Men i alla fall nu sitter jag här nånstans i mitten av röran och försöker hitta den rätta vägen. Jag skulle inte bli ledsen om vägen ledde till Sverige, men på något sätt känner jag att jag inte är klar här. Jag längtar inte hem, jag vill hem för att i så fall åka vidare ut i världen.

USA har gett mig så mycket och verkligen fått mig att inse vem jag är och verkligen gett mig perspektiv på saker och ting. Jag har aldrig innan känt mig så stark i mig själv som jag gör just nu, aldrig känt att vad som än händer så kommer jag klara mig ut från det. Jag säger inte att min styrka får alla problem att verka lätta som fjädrar, nej, problemen är lika stora nu och förvirringen finns fortfarande kvar. Men vetskapen om att veta att vad som händer så klarar jag det, gör hela situationen lite lättare.

Vad som också gör situationen mycket lättare är allt jag hunnit göra på ett halvår i staterna: