.: På flygplanet 30/10

Jag måste säga att resan från att lämna DC och landa i SF var en av de värsta jag någonsin gått igenom. Jag pratade om den där au pair bubblan i tidigare inlägg, precis när jag lämnat mina väskor, sagt hejdå till Martina och kommit till gaten, spricker min bubbla. Jag insåg helt plötsligt vad jag gått igenom, jag insåg hur sjukt roligt jag och Martina har haft det med alla människor vi träffat och hur sjukt mycket jag kommer sakna dom stunderna. Jag insåg hur ensam jag blev på bara några sekunder, jag insåg att jag faktiskt är skit rädd för att hamna i samma familje situation igen och att dessa två månader faktiskt har tagit mer på mig än vad jag trott. Jag insåg att jag har försökt blunda för allt bra och dåligt för att slippa smärtan...

Hur mycket jag försökte kunde jag inte hålla tårarna tillbaka när jag satt där vid gaten med 20 000 människor omkring mig. Jag är så sjukt överväldigad av allt som hänt och fortfarande händer runt om kring mig i det liv jag lever just nu. Jag vet att jag sa innan jag åkte att jag älskar utmaningar för dom gör en till en starkare människa... men nu får det vara nog! Jag känner mig inte tillräckligt stark för att klara ännu en stor utmaning och jag hoppas så att jag slipper massa onödigt krångel i min nya familj.

Martina vad ska jag göra utan dig? Tack för att du räddat mitt liv i två månader och fått mig att för några timmar, glömma mitt helvete! Jag hoppas mer än allt annat att du får en familj i San Francisco och att vi kan fortsätta våra galenskaper och sjuka äventyr, vi har så sjukt mycket kvar att göra tillsammans!
Your're the best, Love you SON!