Ännu några dagars svacka i skrivandet... Det är helg, men känns som vardag. Jag har inte gjort någonting vilket får mig att bli aningen deppig. Jag är så arg på mig själv för att jag inte har min energi, jag har liksom inte lust att göra någonting. Jag vaknar upp varje morgon med den där jävulska klumpen i magen och jag vet inte ens varför den är där.. När skall deppigheten gå över, när är det dags att börja se positivt på allt?! Jag hatar att känna såhär. Jag har fått precis som jag ville, jag bor i San Francisco som är den ända staden jag verkligen ville bo i, jag tar hand om en tjej på 7 år, jag är med en familj som behandlar mig jätte bra... men ändå har jag den här jävla klumpen..
Frustration...Kan någon hjälpa mig att förstå vad det är jag går igenom, varför känner jag så mycket känslor som jag hemma bara kunde stänga av?!
Jag längtar till den dagen ni där hemma kan läsa om när jag skriver hur roligt jag har och hur bra jag mår, tro mig, det är verkligen det jag vill skriva om. Jag hatar att skriva negativt. Det konstigaste av allt är nog att jag inte har någon hemlängtan, känslorna jag har handlar inte alls om det.. visst saknar jag mycket, men jag vill absolut inte hem! Gaaaaaahhh! Jag hatar att känna allt jag känner!
Dock har jag framtidsplaner som får mig att glömma mina bekymmer för en stund. På Torsdag åker jag till Newport Beach till Olivia. Jag längtar såå och jag vet att vi kommer ha en gryym weekend tillsammans med massa party och roliga människor! Förhoppningsvis är det den resan jag behöver för att min energi skall komma tillbaka!
Tina and Olivia
Tina jag känner exakt som du. jag gråter och gråter och gråter och det som är lättast att ta till är ju att tänka att det är hemlängtan, men det är inte riktigt det... bara en känsla, en klump... detta vi gör är ju att lära sig att klara sig själv, att stå på egna ben, att flytta hemifrån, och det kan ju vara jobbigt det med :)
SvaraRadera